Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

97.8m FM

Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis

opinion

S vårigheten att åstadkomma bindande bevisning i fråga om  faderskapet och särskilt beträffande faderskapet till utom  äktenskapet födda barn har alltid utgjort en stötesten för rätts skipningen, och det är ju denna svårighet, för att icke säga  omöjlighet, som Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis till att Code Napoléon helt förbjuder efter forskandet av faderskapet.

I de länder, vilkas lagstiftning är  baserad på Code Napoléon, gäller detta stadgande Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis ehuru med mer eller mindre vittgående modifikationer. Andra  länders lagstiftning har sökt olika utvägar ur dilemmat. An tingen har man stadgat, att visserligen den, som haft samlag  med modern under konceptionstiden, ålägges underhållsskyl dighet, dock med den betydelsefulla inskränkningen, att han  blir fri från alla skyldigheter mot modern och barnet, om han  kan bevisa, att modern under konceptionstiden haft samlag  med flera män exceptio plurium concumbentiumså t.

Eller ock har man, som i svensk rätt, ställt sig på  den ståndpunkten, att man endast kräver bevisning, att den  uppgivne fadern skulle kunna vara far till barnet. Detta är ju  i själva verket innebörden i den svenska lagens stadgande, att  den som bevisligen haft samlag med modern å tid, då barnet  kan hava avlats, skall anses såsom barnets far, »där ej uppen bart är, att barnet ej avlats vid det samlag».

I övriga skandi naviska länder slutligen kunna i vissa fall flera konkumbenter  gemensamt åläggas underhållsplikt mot barnet. Ingendera av dessa utvägar kan sägas fullt tillfredsställa rätts medvetandet, och det är därför en given sak, att varje metod, som  är ägnad att möjliggöra en objektiv bevisning rörande fader skapet, måste hälsas med största glädje.

Om man bortser från  undantagsfall, där en objektiv bevisning kan baseras på före komsten av vissa ärftliga anomalier t. Blodet består som bekant av blodvätskan blodserum, plasma   och de i densamma uppslammade röda och vita blodkropparna. Redan för ganska länge sedan hade man iakttagit, att blod serum från vissa människor ägde förmåga att hopklumpa eller,  som det kallades, agglutinera röda blodkroppar från andra in divider.

På liknande vis sammanklumpas vissa bakterier av vissa bestämda sera. Hela denna grupp av fenomen benämnes  agglutination och ifråga om röda blodkroppar hämagglutination. När en dylik agglutination uppkommer vid sammanträffandet  av röda blodkroppar och serum från samma art, såsom i de  fall, varom här är fråga, talar man om iso-hämagglutination  eller kortare isoagglutination.

Iso-hämagglutinationen hos människan har sedan dess varit  föremål för ett ingående studium, i vilket forskare från nästan  alla jordens länder deltagit.

Straffansvar

De iakttagelser, som därvid gjorts,  ha lett till uppställande av 4 dylika blodgrupper. För att för klara olikheterna mellan dessa har man antagit, att de mänsk liga röda blodkropparna kunna innehålla 2 olika substanser  eller receptorer även kallade blodstrukturer eller agglutinogen ,  vilka man godtyckligt kallat A resp. B; mot dessa skulle i  serum svara 2 s.

De 4 blodgrupperna skilja sig från varandra därigenom att  de röda blodkropparna antingen innehålla receptorn A eller B  eller bådadera eller ock sakna båda slagen av receptorer. Röda  blodkroppar, som innehålla receptorn A, agglutineras av alla sera, som innehålla agglutinin α; röda blodkroppar, som inne hålla receptorn B, agglutineras av alla sera, som innehålla  agglutinin β; röda blodkroppar, som icke innehålla någondera  receptorn, agglutineras icke av något humant serum.

Före komsten av receptorn A eller B i en individs röda blodkroppar. Om en persons röda blodkroppar innehålla enbart receptorn  A, säges han enligt det numera internationellt antagna beteck ningssättet tillhöra gruppen A, innehålla hans röda blodkroppar  enbart receptorn B, tillhör individen gruppen B, om de inne hålla båda receptorerna, tillhör han gruppen AB, om båda re ceptorerna saknas, tillhör han gruppen O.

Hos de flesta europeiska folkslag är receptorn A mycket van ligare än receptorn B. Hos asiater och afrikaner är däremot  B i allmänhet vanligare än A. En mellanställning intaga araber,  judar, turkar, ryssar och japaner, hos vilka B visserligen före kommer i ganska stor utsträckning, men dock mindre ofta än  A. Hos germanska, anglosachsiska och romanska folkslag är  gruppfördelningen i stort sett ungefär följande: Deras undersökningsmaterial utgjordes emellertid blott av 72  familjer på tillsammans individer.

Sedan dess har det  genom massundersökningar, omfattande tusentals familjer, blivit  otvetydigt ådagalagt, att de receptorer, som äro utmärkande för  blodgrupperna, ärvas på ett fullkomligt lagbundet sätt. Innebörden  av denna lagbundenhet har också i huvudsak blivit Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis ett obe stridligt sätt klarlagd. Endast i avseende på en särskild fråga  kunna ännu delade meningar råda, varom närmare här nedan. Ärftlighetsläran är ännu en helt ung vetenskap.

Som så  många andra stora upptäckter blevo dessa emellertid obeaktade  av samtiden. Senare har man funnit, att de s. Viktigast för förståendet av ärftlighetsläran är M ENDELS grup pering av egenskaperna i par, Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis och ett bestående av två  motsatta egenskaper. Då i vardera av de båda könsceller, ur  vilka den befruktade äggcellen uppkommer, finns ett arvsanlag  en gen för den ena av ifrågavarande egenskaper, äger indi viden 2 dylika arvsanlag eller gener för varje egenskapspar.

Hos heterozygoten, som  alltså äger anlag för båda de motsatta egenskaperna, kommer  likväl Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis blott endera egenskapen till synes; denna egenskap  kallas då dominant 1 härskandeden motsatta, hos honom la tenta egenskapen kallas recessiv vikande. Den heterozygota  individen lämnar i arv åt envar av sina avkomlingar antingen  ett anlag för den hos honom själv uppenbara dominanta eller  ett anlag för den hos honom slumrande recessiva egenskapen.

Medan alltså bäraren av en dominant egenskap i avseende  på denna kan vara antingen homozygot eller heterozygot, är  däremot den, som företer en uppenbar recessiv egenskap, i av seende på denna alltid homozygot och kan därför aldrig lämna  i arv åt sin avkomma något anlag till motsvarande dominanta  egenskap. Härav följer det för faderskapsbevisningen betydelsefulla för hållandet, att ett barn aldrig kan äga en dominant egenskap,  utan att denna finns hos åtminstone endera av föräldrarna.

För att nu återkomma till blodgrupperna, så har det genom  familjeundersökningarna bevisats, att varken receptorn A eller  receptorn B uppträder i barnets röda blodkroppar, utan att ifråga varande receptor finns hos åtminstone endera av föräldrarna. Där emot kan receptorn A saknas i barnets röda blodkroppar, även  om den finns hos endera eller t. Det samma gäller om receptorn B. Förekomsten av receptorn A  resp. B ter sig således som en dominant egenskap, medan från varon av A eller B ter sig som en recessiv egenskap.

Man  antog till att börja med, att närvaron resp. Med det inom ärftlighetsläran vanliga beteckningssättet beteck nade man då det förstnämnda gen- eller faktorsparet med A resp. En individ av grupp O, som i fråga om båda egenskapsparen  är recessiv, Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis alltså måste vara homozygot, skulle då ha  arvsformeln: Grupp A skulle bestå av 2 typer, homozygoter med arvs formeln A-A, b-b och heterozygoter med formeln A-a, b-b.

Grupp B skulle likaledes bestå av 2 typer, homozygoter av  formeln a-a, B-B och heterozygoter av formeln a-a, B-b. Grupp AB slutligen skulle bestå av icke mindre än 4 typer: Sedermera ha emellertid vissa skäl anförts för åsikten, att  närvaron resp. Man kallar sådana arvsanlag multipla allelomorfa gener. Om  generna betecknas med A, B och R av recessivvarvid såväl  A som B var för sig antagas vara dominanta gentemot R, så  erhållas enligt denna uppfattning följande enklare arvsformler: Såsom härav framgår, berör skillnaden i uppfattning angående  arvsformlerna i huvudsak gruppen AB.

Enligt den äldre, av v. Denna olikhet i uppfattningen av arvsformeln medför  en viktig skiljaktighet vid bedömandet av frågan, vilken blod grupp barnen av 2 föräldrar med känd blodgrupp kunna till höra. Om endera av föräldrarna tillhör gruppen AB och den andra  gruppen O, så måste barnen tillhöra antingen grupp A eller  grupp B; om endera av föräldrarna tillhör gruppen AB och  den andra gruppen A, B eller AB, så måste barnen tillhöra  endera av grupperna A, B eller AB.

Medan alltså enligt v. Dungern-Hirszfeld föräldrar, av vilka  endera tillhör grupp AB, kunna få barn, tillhörande vilken  blodgrupp som helst, kunna sådana föräldrar enligt Bernstein  aldrig få barn, tillhörande grupp O. Dessutom kunna enligt  Bernstein föräldrar, av vilka endera tillhör grupp O och den  andra grupp AB, icke heller få barn, tillhörande grupp AB,  utan endast barn av grupperna A eller B. B AUER har  nyligen framställt en annan hypotes, vilken bättre än v. Dun gern-Hirszfelds stämmer med de siffermässiga förhållandena  beträffande AB-gruppen, men då denna hypotes i fråga om de  juridiska konsekvenserna icke skiljer sig från den v.

Det kunde nu tyckas, som om familjeundersökningar lätt  nog skulle kunna skapa klarhet i denna stridsfråga. Så blir  säkert också snart nog fallet, och det är endast den relativa  sällsyntheten av grupp AB, som är anledningen till att frågan  ännu icke blivit definitivt avgjord. Säkert är, att i äktenskap,  där endera av föräldrarna tillhör grupp AB, barn av grupp O  äro mycket mera sällsynta än man skulle vänta enligt v. Dun gern-Hirszfeld, ja så sällsynta, att i varje dylikt fall en efter  prövning är befogad för att utröna, om icke illegitimitet eller  felbestämning kan föreligga.

På senaste tiden ha ett antal  undersökningar framkommit, som starkt tala för den Bern steinska hypotesen, och många framstående forskare på detta  område, t. S CHIFF i Tyskland och T HOMSEN i Danmark  anse den redan vara tillräckligt bevisad, men å andra sidan  finns det dock ett antal O-barn i äktenskap, där endera av  föräldrarna tillhör grupp AB, även i undersökningar, som ut förts med största noggrannhet, och det är svårt att tänka sig,  att just alla dessa barn skulle vara illegitima.

Enligt min upp fattning måste man därför åtminstone tillsvidare ännu räkna  med möjligheten, att barnen kunna tillhöra vilken blodgrupp  som helst i de fall, då endera eller båda föräldrarna tillhöra  gruppen AB. När det gäller ett omtvistat faderskap kan man formulera  huvudregeln på följande sätt: Härav följer, att en uteslutningsbevisning är otänkbar Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis föl jande kategorier av fall: Med kännedom om fördelningen av befolkningen på de 4  blodgrupperna kan man beräkna, hur ofta möjligheten till fader skapsbevisning på detta sätt är a priori utesluten.

I de återstående c: Om barnet tillhör grupp AB och modern grupp O obs.! Om i dessa fall den föregivne fadern icke tillhör den blod grupp, som schemat fordrar, så är en uteslutningsbevisning  möjlig.

Det är mycket att tänka...

En dylik uteslutningsbevisning blir alltså möjlig i föl jande fall: Medan det således genom undersökning av barnets, moderns  och den föregivne faderns blodgrupp i vissa fall är möjligt att  utesluta den sistnämndes faderskap, är det däremot aldrig möjligt  att på sådant vis åstadkomma en positiv bevisning rörande fader skapet. Av det anförda framgår också, att utsikterna för en med  orätt som barnafader utpekad person att medelst blodprov  kunna bevisa, att han icke är far till barnet, ställa sig ganska  ogynnsamt.

Från de ovan omtalade c: Dels är i ett sådant  fall möjligheten att åstadkomma en uteslutningsbevisning större,  dels blir en dylik i detta fall indirekt även en positiv bevis ning om den andre mannens faderskap. Den praktiska användbarheten av blodundersökningar i fader skapsbevisningens tjänst blir, som synes, ganska begränsad,  men icke dess mindre äro dessa undersökningar det värde fullaste objektiva bevismedel, som finns att tillgå i faderskaps frågor.

Hur ställer sig nu svensk rätt till beviskraften av blodunder sökningar i faderskapsmål? Såsom redan inledningsvis i kort het berörts, står svensk lagstiftning principiellt på den stånd punkten, att den, som haft samlag med modern å tid, då barnet  kan hava avlats, anses som far till barnet, »där ej uppenbart  är, att barnet ej avlats vid det samlag».

Lagen kräver alltså ingen  bevisning, att den uppgivne fadern verkligen Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis far till barnet,  utan endast att han skulle kunna vara far till barnet.

Logga in på Dagens Nyheter

I konsekvens  härmed tillåtes det icke heller att föra bevisning om att även  andra under konceptionstiden haft samlag med modern. För att få klarhet i vad som avses med lagens ovan citerade  ord har Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis att hålla sig till lagberedningens motivering.

Som  Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis på förhållanden, vilka kunna göra det uppenbart att  samlaget i fråga icke varit det befruktande, anföras där: I "Omtvistat blodprov kan anvandas som bevis" fall är det vissa arvskaraktärers uppträdande  eller uteblivande, som lägges till grund för ett friande utslag  förmodligen har man i främsta rummet tänkt på hudfärgen.

Fullt jämförliga med dessa »rasegendomligheter» och därtill ur  bevisningssynpunkt värdefullare därutinnan, att de kunna rent  objektivt fastställas och registreras, äro de gruppkaraktärer hos  blodet, som påvisas vid undersökning av dess iso-agglutina toriska förhållande. Det torde därför utan vidare vara klart, att svensk lag icke  i och för sig lägger hinder i vägen för anlitande av blodunder sökning som bevismedel i faderskapsmål. För att besvara den fråga n är det nödvändigt att något närmare granska det material,  varpå vårt vetande rörande blodgruppernas ärftlighetsförhållan den är baserat.

Detta material utgöres i huvudsak av omfattande familjeun dersökningar. Det är därför självklart, att bland de tusentals barn, som härvid undersökts, ett eller annat kan vara frukten av en utomäktenskaplig förbindelse. Något enstaka skenbart  undantag från den fastställda lagbundenheten behöver därför  icke bevisa, att faktiska undantag från dessa lagar förekomma.

Vidare måste man betänka, att en felaktig gruppbestämning,  beroende på bristfällig teknik vid själva undersökningen, lika ledes kan ge upphov till skenbara undantag från de funna reg lerna. Synnerligen belysande är i detta avseende en av den  tyske forskaren S CHIFF offentliggjord sammanställning av  olika familjeundersökningar.

Under åren — hade pu blicerats undersökningar omfattande familjer med tillsam mans 2, barn. Bland dessa undersökningar funnos en del,  som uppenbarligen icke utförts med tillfredsställande teknik. Under året då den använda tekniken förbättrats, hade publicerats  undersökningar omfattande familjer med tillsammans 2,  barn; bland dessa fanns endast 1 skenbart? Omtvistad blodprov kan användas mot åringen -Oavsett om ett bevis har tillkommit i felaktig ordning eller inte, så kan det inte uteslutas.

Tvångsmedel får användas endast om det kan anses försvarligt med Från ett föremål kan en del lösgöras och tas i beslag för att användas som bevis, om någon .

Omtvistat material ska avgränsas på ett sätt som är ändamålsenligt. tagande av blodprov eller andra prov eller annan undersökning av. OM BLODUNDERSÖKNING SOM BEVISMEDEL I FADERSKAPSMÅL. Om man bortser från undantagsfall, där en objektiv bevisning kan baseras på . När det gäller ett omtvistat faderskap kan man formulera huvudregeln på följande sätt : med orätt som barnafader utpekad person att medelst blodprov kunna bevisa.

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde